Alla mina närmaste säger glöm inte dina egna känslor. Sluta blockera dem för en vacker dag kommer dem och då är vi osäkra om du kan hantera alla känslor på samma gång. Och jag håller med dem, jag borde sluta blockera dem. Men då jag inte vet vad jag känner eller hur jag mår så är de svårt att visa hur jag mår också! 

 

Mitt hjärta blöder, det gråter och känns som någon har slitit ur halva mitt hjärta. Jag känner mig inte riktigt glad men jag kämpar för min familjs skull. Gör allt för dem ska må bra och inte tänka på allt som har hänt. Så länge dem mår bra.. 

Känner att jag behöver gråta, antagligen med tanke på allt som har hänt. Man borde gråta, min mormor har dött klart jag borde gråta. Hade jag kunnat ritat hade jag ritat för er men istället försöker jag förklara. 

Under 3år har jag fått kämpat för att få hjälp jag har varit tvungen att vara stark i sjukvården. Jag har alltid visat mig stark för hatar att visa mig svag. Men under dessa år, speciellt i början nu blir jag glad när jag hör det. Men i början så skrev säkert 20 personer per vecka, "du är så stark" "vet att du kommer klara detta för du är stark"" Du fick denna skit för gud ansåg att du var stark nog att klara det"" du är stark ge inte upp" Du är stark så sluta inte med det" osv.. Dessa ord har printat in i mitt huvud, och det är inget poisitvt just nu. Så känns som alla förväntar sig att jag ska vara stark så namnet svag finns inte inom mig. Jag kan allstå inte visa mig svag, jag kan knappt gråta inför familjen eller vänner längre, jag berättar aldrig mina känslor. Allstå har ordet stark gett mig så mycket negativa saker. 

(Idag när ni säger det mina älskade vänner blir jag glad och får en pusch i rätt riktning så glöm inte det <3)

 

Men tack vare allt detta så känns det som jag inte vet hur man visar känslor, säger någon tex jag gillar dig, så säger jag typ tack eller vad gullig du är. För får panik att någon tycker om mig tex, säger min familj att dem älskar mig så säger jag såklart de tillbaka men förut kunde jag va så kärleksfull men kan inte längre. Liksom tappat kärleken på vägen till min familj o vänner på något sätt. 

Jag gemför hur jag var förut, väldigt dumt! 

Men istället för att våga släppa fram mina känslor så blockerar jag dem just nu. För vet faktiskt inte om jag är stark nog att hantera mina känslor. Antar att det är en del trots jag inte känner det nu.. men känner att hjärtat är fullt av ledsamhet, känner att inom mig så gråter jag. Vet inte om jag orkar släppa taget på min styrka och lämna ut mig naken. Kommer jag klara att bryta ihop, kommer jag klara att klättra upp igen, kan jag bara rasa och gråta sedan leva ett vanligt liv igen. Jag vet inte svaret på dem frågorna och vet inte om jag vågar chansa heller. Så istället för att testa så lever jag mitt liv helt vanligt som om inget har hänt, känslokall kan man kalla det oxå eller att jag bara är rädd att möta mina egna känslor. 2 veckor o 3 dagar sen mormor dog och inte vågat känt av mina känslor än förutom den dagen jag fick veta att mormor dog. Mer än förtvivlan och sorg. Det känner jag, men mer vet jag inte!

 

Jag tycker inte om dig mormor för du lämnade mig och oss jag hatar att gud tog dig nu, för du skulle ha levt i flera år till. Det vet jag, du och farmor skulle sitta där tills ni var 95 år, lika pigga och knäppa som vanligt. Men samtidigt så älskar jag dig så otroligt mycket, du anar inte hur mycket. Så nej jag ogillar inte just dig, för inte ditt fel utan var din kropp som la av. Som inte orkade längre

Jag tror att det var såhär. Du såg ljuset när ditt hjärta la av. Morfar, Farfar och Thomas stod vid öppningen och välkomnade dig med kärlek o kramar. Dem visade andra världen, en värld där du slapp ha ont. Du behövde inte äta mediciner. Du hade två världar att välja mellan en värld där du hade väldigt ont men hade din familj eller en värld där en ny familj väntade men en värld där du inte hade ont. Var ett svårt val men du kanske insåg att det var dags att lämna denna värld. Du kunde vaka över oss och se oss men inte röra oss. Din kropp sa att den inte orkade kämpa mera i vår värld så du tog det steget att välja en värld utan smärta. Du önskade att du hann säga hejdå men du visar det nu med fågeln som tittar o följer efter oss. Du visste att vår familj var stark, detta förde oss närmre av någon konstig anledning. Du visste även att mamma skulle bryta ihop om du lämnade oss men du visste att hon hade oss. 

 

JAG FÖRLÅTER DIG FÖR DU VALDE DEN ANDRA VÄRLDEN FÖRE OSS. Jag önskar jag kunde ge dig ett smärtfritt liv men jag gav dig kärlek och omsorg. Men jag vet att du har det bra där du är just nu. 

 

Besök mig gärna i någon dröm, visa mig att du finns här. För jag saknar dig.. Jag kommer aldrig glömma dig, vet inte hur jag ens ska kunna gå vidare utan dig. Hur jag ska bygga mitt liv ifrån att du inte finns i vårt liv längre. Jag hatar sorg, jag hatar att i detta liv så kommer dem älskade att försvinna. Jag hatar att du försvann, jag hatar att jag måste bearbeta denna skit en vacker dag. Jag hatar att livet är orättvist, jag hatar att du försvann. Så mycket.. Önskar jag kunde vakna upp ur denna mardröm och att du kommer tillbaka till oss.

 

När jag såg dig ligga där i sängen, helt krit vit i ansiktet, så kall och smal. Du såg fridfull ut, du var så vacker. Sa alltid det till dig att du var så vacker. Så sa du, du skulle sätt mig när jag var ung. Ojoj så snygg jag var då, jag var så populär, kunde få vem jag vill. Där var jag vacker men inte nu" Sa alltid det du är vacker, och för mig är du den vackraste mormror man kan ha. Du log stort och kramade om mig.. 

 

När du låg där ville jag bara slå dig på hjärtat, ge dig luft och hoppades att du skulle vakna. Jag ville inte gå in till dig först för visste inte hur jag skulle klara av att se dig så icke levande. Men mamma, brorsan o sköterskan gjorde så jag klarade av det. Du var lika vacker då, men det var läskigt. För du var verkligen död, du vaknade aldrig upp o frågade när du fick åka hem. Utan du låg där bara, så vacker och fridfull ut. Min älskade mormor, jag glömmer dig aldrig. Ska beställa kort och sätta upp i lägenheten.. Bästa du Vila i frid! <3

 

Hälsa Farfar, morfar och thomas. Glöm aldrig att jag älskar dig, du var ljuset i våra liv <3

 

_________________________________________

However I don't make a sound
Can you hear me
I'm crying silently
Are you aware of how much that it hurts we've never needed words, there's so much too the silence
Are you aware those tears down my cheeks frames on gravity
On the naked senses