Fick veta att pappa har druckit och varit full sen i fredags och skippat jobbet pågrund av alkoholen. Dock har han ljugit för mig hela veckan och inte svarat under den tiden han borde ha jobbat, sen sagt att han har jobbat osv. Bad han om hjälp i måndags och han kom efter jobbet som han sa, men sanningen var att han inte jobbade alls. Det värsta jag vet är när någon ljuger för mig speciellt när det är ens egna familj. Idag bad han mamma att ljuga för mig, att säga att han är nykter och att allt är bra. Men såklart att hon var ärlig emot mig. Kände lite att jag har vuxit upp med hans alkohol problem, har haft såhär i ca 24 års tid nu. Jag börjar bli jävligt less på detta. Så många gånger jag suttit där på julafton och han har varit så full eller så har vi inte haft kontakt alls. Nu är det snart jul igen och ännu ett år så gör han såhär. Jag orkar seriöst inte med detta längre, det börjar ta knäcken på mig. Just nu har jag kommit till den punkten i livet där jag faktiskt mår bra för en gångskull, smärtan är inte bättre men känner bara att allt är toppen för första gången på många år. Och så trycks man ner ännu en gång tack vare den jävla alkoholen. Men denna gång ska han inte få göra det, det räcker liksom nu..

 

Så samtidigt som jag var otroligt ledsen, besviken så blev jag sjukt jävla arg. Samlade mod och styrka så ringde o berättade allting, hur jag kände, hur han har betett sig emot mig, hur han har glömt saker, vad alla hans läkare hade sagt till mig privat, precis allting. Men det enda han satt o sa var förlåt, grät och tyckte mest synd om sig själv.. Klagade på hans liv hur less han var på allting. Han lovade att han skulle ta tag i sina problem men det har han också sagt några gånger. Men han faller alltid tillbaka och så sitter vi där igen med samma problem. Jag erbjöd mig att hjälpa han, att försöka få in han på behandlingshem eller få hjälp med hans problem. Men han ville inte ha den hjälpen för han kunde minsam bara sluta för det var inga problem. Han förstod även inte hur mycket han sårar eller sårat mig eller hur han har betett sig. Han lovar att ta tag i allting och fixa sitt liv men ärlig talat så vågar jag inte tro på hans ord igen utan jag tror på det när jag ser det.

 

Men för att få han att förstå att jag menar allvar så ljög jag ihop och sa att jag kommer tvinga han in på ett hem eller ringa hans chef och att han får pappa att gå in på behandling om han inte fixar detta. Och då kommer han inte ha något annat val än att åka in på hem och vet att det är hans mardröm för då måste han sväjla stoltheten o ta hjälp. Han fortsatte o grät o lovade att det skulle bli bra nu.. Men bra hur ska en alkoholist kunna hjälpa sig själv? Jag önskar att min lögn kunde varit sann att man kunde tvinga någon att ta hjälp. 

 Försökte förklara för han att hans problem han har haft, högt blodtryck, lågt blodvärde osv är tack vare hans problem. Att han en vacker dag faktiskt kommer dö av alkohol, att den kommer ta död på honom. Men han verkade inte ta mig på allvar, han skrattade och sa att "jag kommer inte att dö". 

Han verkar inte förstå att man kan dö av alkohol. Så jag behöver hjälp ifrån er, vad kan man göra för att hjälpa till? Hur ska jag få han att ta den hjälpen som finns? Kan man ringa chefen o fråga om dem kan erbjuda hjälp? Vet ni om komunen kan gå in o hjälpa till? Eller ska jag bara sitta här o vänta tills han förstår det. För känns som det aldrig kommer att hända! Har försökt att sökt o kontaktat socialen men får inget svar eller hittar ingenting. 

 

Men hur detta än slutar så är jag otroligt glad att jag faktiskt tog modet och pratade med honom. Berättade hur jag kände, för har aldrig riktigt vågat det. Har varit så rädd att han ska bli arg på mig så alltid skrivit brev men aldrig pratat med honom. Och hur jobbigt det än var och kände mig elak så var det de bästa jag kunde göra just då. Men sen är det frågan om han kommer minnas något, för mamma o han pratade 1 timme innan och han mindes inte ens det. Men spelade in vårt samtal för att kunna visa honom om han inte tror mig. 

 

Allt detta är så sjukt jobbigt när man älskar sin pappa så mycket, man vill alltid finnas där och hjälpa till. Man skyddar dem och man gör verkligen allting. Men svårt att hjälpa när han inte vill ha hjälp. 

 

 

Ni kanske förstår nu varför jag är så anti emot alkohol och inte riktigt klarar av att vara i närheten av det så ofta. Vet själv hur jag var som yngre och finns folk som kan ha kul med det o festa men ha kontroll. Men direkt när det börjar bli för mycket så drar jag mig lätt undan och detta är svaret på det!