Jag har vuxit i mig själv så otroligt mycket under den tiden jag varit sjuk. Jag har fått sätt saker på annat sätt och kunnat uppskattat andra saker mer än vanligt. 

Jag har och lär mig fortfarande att jag inte tänker leva på andras vilkor utan jag lever mitt egna liv men har mina vänner hos mig. (hoppas det låter rätt)

Jag har även sagt hejdå till vissa vänner för jag har själv känt att dem inte tillhör min framtid och att vi helt enkelt inte hör ihop. Sen finns det vänner jag har råkat göra ett misstag för. Har sagt hejdå till fel vänner och insett med tiden att jag känner en saknad och att valet kanske inte var rätt val. Även insett att jag har vänner som jag lagt ner all min tid och energi på som inte förtjänar den tiden alls. Men sånt tillhör livet att göra misstag och att lära sig utav dem sedan. För att kunna göra om dem till något bra.. 

 

Jag försöker alltid finnas för mina nära och kära. Försöka ställa upp dygnet runt(när jag försäg inte sover för då vaknar jag inte) och verkligen göra allt för att personen ska må bra, känna sig trygg, kunna lita på mig och känna att den personen kan komma till mig vad det än är. Jag förstår mycket om inget annat försöker jag alltid förstå och hitta lösningar för att förstå. Men ibland går det inte och det kan ta stopp ibland. 

Jag kan inte göra mer än vad jag gör för någon. Jag försöker alltid få den andra att känna sig uppskattad och att dem betyder. Jag är urdålig att höra av mig, och jag är inte perfekt. Jag har mina fel och brister och jag är medveten om det oxå. Jag är även sjuk har mycket sjukhusbesök därav kroppen och besöken gör att jag är trött. Orkar inte flänga och fara överallt. Kanske inte är tillgänlig på mobilen dygnet runt då jag väl sover så sover jag så hårt att jag inte hör när de ringer(dem skulle kunna slänga en bomb utanför huset och jag skulle fortfarande inte vakna)

Men att va riktigt elak emot någon som har betytt mycket det förstår jag inte att man kan vara. Det finns alltid en gräns och den gränsen ska man aldrig gå över om man verkligen bryr eller brytt sig om någon. 

 

Jag är en person som vill ha alla mina vänner nära mig och känna att dem uppskattar mig hela tiden. Inte känna att någon utnjyttnar mig eller tar mig förgivet. Jag vill att mina vänner ska behandla mig precis som jag behandlar dem. Man ska känna sig uppskattad och älskad.

Men när någon tror att man kan leva på den andra eller känna att man kan komma o gå precis hur man vill. Det fungerar inte för mig. Jag vill känna att jag har mina vänner nära, man duger jämt. Ingen ska känna sig utanför, alla ska anstränga sig för att sina vänner ska trivas och vara bekväm. Men då gäller de som sagt att alla försöker men om den andra inte försöker och tror att alla andra bara ska finnas till när den personen vill det men inte annars. De kan man glömma. Man ska ta hand om dem vännerna man ha, ge dem kärlek, uppskattning och visa att man bryr sig, finnas där och anstränga sig.

 

Men detta är bara hur jag känner, alla kanske har andra synpunkter hur det borde vara. Men detta är min åsikt. Har blivit sårad,utnjyttnad och känt mig icke uppskattad. Man har gett så otroligt mycket i kärleksväg, saker, mat och så får man bara skit kastad i ansiktet. Såna personer vill jag inte ha i mitt liv. Jag vill lägga min energi till dem människorna som uppskattar mig och bryr sig på riktigt om mig. Så det är sjukt hur fel man kan ha om vissa personer, att man kan missförtro sig och visa något helt tvärtom. Det är både ledsamt,sårande men ändå en lättnad på något sätt att man har insett de i tid och inte behöver bli sårad längre fram.