Jag har en längre tid mått väldigt dåligt men inte riktigt kunnat pratat om det för det är allt för personligt. Enda som vet något om detta är min familj eller vänner till familjen. Känner att igår var droppen för allting och jag behöver verkligen få ur mig allting men vet inte riktigt vad jag ska skriva eller vad jag kan skriva utan att folk dömmer. Eller om jag ska våga berätta vem det handlar om men dem flesta kan nog räkna ut 1+1. 

Så nu kommer de nakna sanningen, som inte många vet om! 

 

När jag var liten så levde jag med en föräldrar som missbrukade alkohol och det har ställt till med en hel del. Jag har i hela min uppväxt gått på nålar och är helt tiden orolig att något ska bryta ut eller att något mer ska hända. Jag har haft ångest sen jag kan minnas, inte vetat att det varit ångest förens jag fick veta vad ångest var. Jag har gått hos en kurator sen jag gick i 1a klass för jag mådde så dåligt över detta och det har förstört en hel del för mig. En dag så valde denna person en annan familj över mig, och vi hade inte haft kontakten på över 2 år. Så när jag precis hade vant mig att inte ha denna person i mitt liv så kom personen tillbaka. Min dröm var att få ha denna person i mitt liv att få ha den kontakten alla mina vänner hade med sina. Så jag förlät och gick vidare. Sen dess så har jag kämpat så hårt att få tillbaka den konatkten och få den en kontakt vi aldrig haft. Det har varit tufft och fan inte lätt alla dagar. Men en dag så hade vi den kontakten jag alltid drömt om. Jag var så glad och kände mig älskad. Kunde prata om denna person till andra som något bra. 

Men har gått upp o ner, personen har valt alkoholen före mig så många gånger men inte riktigt varit illa nog att jag blivit förändrad av det. 

 

Men senaste tiden så har denna person glömt bort saker, glömt att vi ska träffas, eller att personen skulle hjälpa mig med något. Jag firade valborg med denna person men personen i frågan minns inte ens att vi träffades den dagen, minns inte att vi var ute o åt. Ingenting och få det slängt i ansiktet gjorde så ont. Hur kan man glömma något sånt? 

Varje gång vi ses så stinker det alkohol, och jag skäms då vi oftas är ute bland folk. Men försöker se bort ifrån det. Och hittar ursäkter hela tiden för jag försöker fortfarande skydda denna person och bryr mig för mycket för att inte göra det. 

Men när ingenting går som personen i fråga vill så blir det ett jäkla liv, blir väldigt aggresiv av sig. Kan ha sönder saker. Om jag inte förstår något så får jag en utskällning och jag känner mig som världens sämsta person. Istället för att förklara för mig vad personen menar så får jag skäll. Typ som jag är dum i huvudet o borde fatta allting. Vet att personen i fråga inte menar på så sätt men då abstinens efter alkoholen tar över så blir det på det här sättet istället. Men jag är rädd att jag ska säga fel saker då jag inte klarar av att få en utskällning. 

När jag skulle operara min tand så hade jag påmint denna person 8 gånger innan de var dags om personen kunde hämta ut medicin åt mig. Fick ja av 8 gångerna jag frågade. När det väl var dags så glömde personen bort mig och stred att jag aldrig hade bett om det. Sedan fick jag slängt i ansiktet att personen kan fan inte komma ihåg allting jag säger. Men känns som detta var något viktigt för mig och jag ska inte behöva vara rädd att personen i frågan glömmer varje gång. Utan ska kunna förlita mig på denna person. Utan att känna att jag blir besviken varje gång jag ber om något. 

 

Igår var ungefär droppen för mig o min kropp tydligen. Jag var på stan med denna person, gick in på lindex och fick sån panik attack att jag bara satt o skakade, kunde inte andas, blev varm och var påväg att spy. Så fick springa in på toan och försöka andas. Gick tillbaka men det gick inte över utan bara blev starkare o starkare. Så fick be om en påse i fall jag bara skulle spy rätt ut. Denna hemska känsla försvann inte förens jag kom hem och kände mig trygg igen.. Denna person i fråga ger mig ångest just nu och förstör. Jag mår så sjukt dåligt över detta så mina närmaste i familjen får allt skit just nu, tar ut min ilska på dem och kan förstöra en hel dag tack vare detta. Jag kan inte hantera allt som händer just nu så andra blir lidande för mitt beteende. Men hade inte hänt om denna person i fråga kunde sköta sig och ta tag i sitt liv. 

 

Många säger att det är dags att jag tar tag i saker, sätter mig ned och ger ett ultimatum. Och det är väl dags antar jag, men trots allt denna person gör emot så skyddar jag personen. Ger ursäkter för vill egentligen inte såra någon. Men dags att det blir en förändring, innan allt går för långt. Men så fruktansvärt rädd att jag blir vald framför alkoholen, som jag blivit senaste tiden. Vad gör jag då? Varken jag eller denna person kan leva ett liv utan varandra då sanningen i det hela. Är att jag som en dotter inte vill leva utan min pappa och vet inserst inne att han inte vill leva utan sin dotter. Men kan inte leva med denna oro hela tiden, kan inte hantera allt längre. Men har i så många år försökt sagt vad problemet är men inte fått någon respons alls utan att han inte har några alkohol problem alls utan att han har kontroll på allt. Pratade senast för 3 månader sen men fick till svar: OKEJ! Sen ingenting mer. Vet inte om jag är stark nog att ställa det kravet, men detta kommer knäcka mig så hårt om det inte blir en förändring snart. 

 

Har ni någonsin uppelvt alkohol eller något annat missbruk problem i familjen? Jag känner att jag skulle behöva prata med någon som uppelever det jag uppelever just nu. Någon som faktiskt förstår till 100% vad det jag går igenom just nu. För det är inte lätt. inte lätt för omgivingen heller som aldrig behövt leva med detta. 

 

Jag har aldrig kunnat varit såhär ärlig förut, speciellt inte såhär naken och öppen på en blogg. Men känt att jag bara måste skriva ut hur jag känner just nu. För det börjar rinna över för mig. Då jag inte är stark nog och precis klarat att skrivit något jag har hållt hemligt för många så snälla skriv inga eleka kommenterar. 

 

Av allt detta som händer just nu så blir jag så sjukt känslig och tar åt mig av de lilla minsta. Så försök ha tålamod med mig. Det är helt enklet bara för mycket just nu. Speciellt nu när jag försöker få må bra och kämpa mig uppåt. 

 

Men nu vet ni min nakna sanning och vad jag menar hela tiden med att jag faktiskt hatar alkohol. Och hur mycket det har o förstör för mig just nu!