Har ni någon gång trott att ni levt ert liv men helt plötsligt så vaknar ni upp och inser att ni egentligen bara stått o stampat på samma ställe i flera år?

Jag har varit livrädd att leva och speciellt vara lycklig för varje gång jag verkligen känt mig lycklig så har något skitit sig. Så man är liksom rädd att va glad o lycklig för då vet man att något kommer att hända. Och då tänker man du måste våga prova, våga prova leva livet. Men jag har haft så otroligt mycket hinder. Saker som gjort att jag inte kan leva livet eller våga va lycklig. För bara 1 månad sen var jag livrädd att bara tänka tanken att arbetsträna. Jag vågade inte drömma eller skapa drömmar och mål! Tänkte mest varför ska jag skapa nya när mina gamla togs ifrån mig. Då kanske det händer igen och så står jag där och inte kan skapa flera. Det var ju helst dem gamla jag ville ha tillbaka men både jag o mina läkare vet att det inte går. Så måste skapa nya men har mest tänkt vad gillar jag, finns ingenting jag gillar eller vill göra. Eller finns massor men ingenting som min kropp kommer klara av. Så har redan satt hinder för min väg utan att ens försöka testa. 

När jag ska gå till min pyskolog o prata om alla mina känslor så spricker jag typ som en bomb. Sitter o pratar om så mycket olika saker. Och det är just det, har inte fått träffat en psykolog på 4 år som kan eller är villig att hjälpa mig så har liksom samlat på mig så mycket skit jag har hållt inom mig så nu när jag äntligen får en så känns de som jag överdröser henne med allting. Både hon o jag vet tillslut inte vad jag pratar om för när jag väl sätter igång med det jag har inom mig så babblar jag bara, knappt jag förstår vad jag säger. Men jag känner att jag behöver få ut allt jag bär på. Och de är ord o känslor jag velat sagt länge men inte haft någon som lyssnar. Har min familj men aldrig velat överlastat dem med allting utan vill ha någon som kan sin grej inom ångest och depression. 

Finns en i min familj som aldrig riktigt säger något om mitt liv, som aldrig yttrar sig om vad jag borde göra eller vad jag borde göra annorlunda. Utan bara har funnits där för mig alla dagar i veckan. Som sätt mig otroligt dålig både psykiskt och fysiskt. Känns som alla läkare tjatar om samma saker och tillslut blir jag som ett litet barn. Gör tvärtom för klarar inte av pressen, att dem förväntar sig så mycket utav mig. Dem nästan kastar mig ut för att göra saker som är bra för min kropp tex men jag hatar när någon pressar mig då gör jag tvärtom. Precis som ett barn. Tex om någon tjatar på dig dagligen att sluta röka tillslut gör du tvärtom för du blir less och klarar inte stress o pressen. Precis så är de för mig.
Sen när de gäller min familj så vill jag inte göra någon besviken, vill att dem endå ska vara stolta över mig. Vill inte visa mig svag utan stark så jag kan ta hand om dem. 

Men en dag så ringde min bror mig och fick mig att tänka andra banor. Behöver inte gå in på vad han sa. Det du minst anadade skulle säga något om hur du lever ditt liv, helt plötsligt yttrar sig. Det liksom fastnade i hjärtat mitt och jag började tänka efter hur jag faktiskt lever mitt liv. Det är inte det livet jag drömt om utan sjukdomarna lever faktiskt mitt liv. Precis som jag lovade mig själv för 4 år sen att dem inte skulle styra mitt liv. Men har liksom varit o är fortfarande så rädd att göra en förändring. För varje gång jag försökt har min kropp eller psyket krachat. Men min bror fick mig att vilja göra en förändring, han fick mig att våga försöka.. 
Så jag köpte böcker för övningskörning, jag bokade in pappa o mig på handledarkursen som vi redan gått på och nu väntar vi på att få intyg att kunna köra. Detta har varit min dröm sen jag var 18år men något förstörde den drömmen och har inte kunnat gjort den verklig förens för 12-6 månader sen(osäker exakta månaden). Så nu tog jag tag i saken och är villig att försöka. Vet att det kommer vara mycket hinder på vägen men är villig att ge de en chans. Har satt målet 1 år så jag inte behöver känna någon press att klara det. Då jag inte vet hur det kommer gå att köra bil ens. Men jag är beredd att göra det, testa, våga!

 

Sen fick min bror att våga tänka ännu ett steg längre mot framtiden. Jag vill utbilda mig som makeup artist. Ingen aning om det kommer gå men det är något jag verkligen vill. Och vet ni varför, för när jag sminkar mig är det enda stunden på hela dagen där jag inte känner av smärtan på samma sätt. Det gör sjukt ont i mina handleder och kroppen men jag gör något jag älskar och får annat o tänka på. Så "glömmer" liksom bort det jag känner för jag får glädjen ifrån att sminka mig. Tror det skulle bli ännu bättre om jag kunde sitta ner men har inge plats för sminkbord. Så får fortsätta stå upp men det gör att jag glömmer allt för en liten stund. Sminkning ger mig glädje. 

Men innan jag kan utbilda mig så måste jag gå klart smärtreab som jag antigen ska börja på i November eller i Januari. Och under den tiden så ska jag faktiskt våga ge mig in på att arbetsträna. Vet inte så mycket ännu mer än att det är något som kommer att hända. Det ger mig blandade känslor. 

Jag har insett att jag har stått o stampat på samma plats i flera år. Jag har inte vågat att tänka drömmar eller uppfylla dem. Men jag är redo att göra en förändring. För jag vill känna att jag har försökt leva ett bra liv trots alla motgångar. Jag vill känna mig ung, få träffa folk och för en liten stund känna mig frisk(fast jag egentligen aldrig blir det). Jag vill bli kär, skaffa min egna familj, göra misstag, plugga, jobba, och framförallt känna mig glad o lycklig. Känna mig stolt över mig och livet. Känna att jag gjort allting jag kan, för känns som jag har mer o ge. Måste bara hitta rätt väg till det. 

Men hade inte min bror tagit det steget och sagt att jag måste börja leva mitt liv. Hade jag ännu stått på samma punkt så jag är evigt tacksam för dem små orden han sa till mig för dem små orden gjorde en stor påverkan på mitt liv. Jag kan äntligen drömma och våga drömma framförallt. Sätta fram mål i livet som jag inte gjort på flera år. Jag är inte säker att det kommer gå men jag är villig att försöka få mina drömmar o mål klara. Och jag vågade inte ens försöka förut men jag vill börja leva mitt liv. Och inte bara vara på sjukhuset flera gånger i veckan utan faktiskt få känna mig ung. Hitta mig igen, hitta en ny personlighet och försöka älska mitt nya jag. Och sluta gemföra hur jag en gång i tiden var, för har varit så mycket hinder på vägen som jag tagit över så den jag än gång var. Är jag inte längre, det är nog det som tagit hårdast för mig. Därför måste jag försöka hitta en ny personlighet, vem är jag liksom. Vad formar mig osv. För när folk frågar vem jag är, så bablar jag upp den jag var förut. För jag är inte riktigt säker vem jag är idag, men jag hoppas jag kommer hitta den delen också påväg till ett bättre liv! :) 

Så tack min älskade bror för du fick mig att tänka lite längre och inse att det är dags att kämpa för mitt liv. Jag älskar dig så otroligt mycket och är så glad att ha dig i mitt liv. Du vet inte vad du väckte inom mig, för hade det inte varit för dina små eller rättare sagt stora ord. Hade jag inte ens vågat drömt, planerat mål eller vågat planera framtid. 

Är även otroligt glad över min älskade mamma som faktiskt stått ut med mig under min svåra tid. Aldrig gett upp om mig, alltid kämpat med mig och för mig. Evigt tacksam för det också. Jag älskar dig så mycket <3 

Dessa är mina förebilder. Men sen har jag resten av min familj som hjälpt mig påvägen och jag hade aldrig varit där jag är idag utan dem. Ni är bäst, älskar er <3