Senaste tiden har jag haft svårt att sätta finger på vad som känns fel. Men fått lov att inse att det har helt enkelt med att göra att jag fyllde 20år och fick ändra om hela mitt liv. Fick ändra mina drömmar, fick stoppa mina mål och fick börja begränsa och ändra mitt liv. Jag var ung men vuxen men någonstans där fick jag bli mer vuxen än vad jag ville bli. Fick börja lära mig hantera och lära mig leva med kronisk smärta som jag visste aldrig skulle försvinna. Tack vare denna hemska sjukdom försvann en del av min personlighet tack vare att jag viste att mina drömmar var inte längre ett mål jag skulle komma till utan något jag fick lägga åt sidan och komma på nya drömmar o mål. Min största dröm blev att skaffa familj, en familj jag kanske aldrig kan få. Ännu svårare att försöka inse det. Det kanske slog alla mina drömmar jag haft. Flesta kvinnors drömmar är familj och få veta på nån sekund att det kanske aldrig kan hända. De tar bort ens glädje ganska fort. Borde inte tänka såna tankar men det är svårt när det är så mycket tankar och frågor jag har i mitt huvud som ibland tar över mitt liv. 

 

Kom även på att när jag fyllde 21 så fick jag ännu ett slag under bältet. Detta slag viste jag inerst inne att jag skulle få tack vare all smärta jag hade levt med en längre tid. Fick diagnosen fibromyalgia, en sten föll av axlarna. Var skönt att äntligen få en förklaring till allt men var även ett slag i hjärtat. Var blandade känslor. 21år och fick äta ungefär 20st mediciner per dag för att ens orka leva ett "normalt" liv trots alla mediciner klarade jag inte att komma upp på morgonen pågrund av smärtan. Sjukdomen tog en del av mig och stod och stampade på. 

 

Idag är jag 23 äter som tur var inte lika mycket mediciner längre trots jag fått mer diagnoser i min journal. Fick förklaring till mina problem i tarmarna det var IBS, så fick ett super piller som tar ner kramperna när dem kommer. Fick även förklaring till varje jag tappar styrkan, domnar på och tappar känslen i mina ben det var ett slags disckbråck i min ländrygg, disken är inte helt borta och det är något bra men änn så länge finns det inget o göra. Fick ännu ett slag i hjärtat att man inte kan hjälpa mig med ryggsmärtan än att äta starka mediciner men som i mitt förra inlägg så finns det inte så mycket mer att välja på än att lära sig leva med allt. Fick en liten dom att gå ner 20-30kg så skulle jag må bättre. Men kanske svårt att försöka gå ner så mycket när man inte kan träna. Men vet ni vad, jag är otroligt envis så jag ska klara gå ner i alla fall 10kg så har jag kommit en bit på vägen. Vägen kommer bli lång men ska göra allt för att kanske slippa lite smärta :) 

 

Så när jag sitter o skriver allt detta så inser jag att det inte är så konstigt att jag mår som jag mår vissa dagar. Det är mycket att ta till sig. Jag har inte nämnt hur ont eller hur allt känns men ni som vet dessa sjukdommar kan ju bara tänka er hur ont jag har. Senaste tiden har jag inte umgåtts med så många vänner, finns förklaringar. Jag har haft otroligt ont senaste tiden och tappat självförtroendet. Så detta är svårt att erkänna men har blivit pågrund av självförtroendet att jag inte vågar fråga om någon vill hitta på något. Sen är jag rädd att göra saker för vad gör jag om jag får mina kramp anfall eller om jag är borta och får så ont att jag bara vill gråta. Hatar att visa mig svag för alla. Jag vågar knappt planera en kryssning med mina tjejkompisar i sommar för är rädd att något ska hända mitt ute på havet. Men förhoppningsvis allt detta ska jag få hjälp med på smärtrehab att få bättre självförtroende och våga göra saker. 

 

Igår satt jag och skrev massa saker på min dator. Gick igenom lite som jag gjorde här, min historia. Men skrev mer hur allt kändes, hur jag mådde, tankar och allt. Öppnade upp mig och funderade först om jag skulle posta ett inlägg om det. För att kanske få familj o vänner förstå bättre för jag är ganska dålig att prata om mina känslor för dem jag känner. Inte ens för min mamma, trots jag vet att jag kan. Så kan jag inte för är rädd om jag öppnar upp mig om mina känslor så är jag rädd att jag inte kan hantera skiten. Så jag stänger in mig och mina känslor. Innan jag blev sjuk pratade jag gärna om allt detta med familj o vänner men sen jag blev sjuk så stängde jag in allt. Blev hård och fick en vägg framför mig. Skyddar mig för vill och hatar att visa mig svag och rädd att jag ska tappa styrkan och krascha om jag öppnar mig. Så tänkte att den filen kunde hjälpa mina nära väldigt mycket men valde att ha den endast som en fil på min dator för är inte rädd att öppna upp mig än. Vem vet en vacker dag kanske jag vågar släppa på min rädsla lite. Och ni tänker, hon öppnar upp sig nu och det gör jag verkligen. Det är inte lätt men detta är något som tillhör mitt liv nu som jag gärna berättar men det djupa i det hela det får bli en fil på datorn tills vidare! :)