1 vecka innan mormor dog så sa jag till mamma jag har en känsla att någon i vår närhet kommer att dö. Antigen mormor eller farmor. Trodde på farmor då mormor var så pigg men inte farmor. Önskade av hela mitt hjärta att min tanke var fel. Men nu är jag allvar den var så pass stark att jag var rädd att det faktiskt var något som skulle hända. Mamma sa att hon inte skulle klara av om någon av dem dog, inte jag heller. Skulle inte klara av att förlora någon utav dem 2. Så hoppades varje dag att det bara var en dum tanke man får. 

Sa även något väldigt korkat den dagen. Om någon verkligen ska dö ifrån mig. Så är den bästa tiden nu för jag är som starkast att kunna hantera ett dödsfall, då jag är smått okänslosam just nu. Jag är i det dåligaste skicket när det gäller ångesten och mående men ändå så kände jag mig som starkast. Hade det hänt den dagen jag kunde hantera mina känslor hade jag inte kunnat hanterat ett dödsfall. Och lovar er jag ångrar varje ord jag sa den kvällen. Spelar ingen roll hur bra eller dåligt jag mår för jag kommer aldrig kunna hantera ett dödsfall. Jag kommer alltid hantera saker olika beroende vart jag är i livet, nu hanterar jag ingenting. Men man kan aldrig förbereda sig för detta besked. Trodde det just då, men finns ingen bättre eller sämre tid att få detta. För nu blockerar jag känslorna istället som jag gjort i 3år sen innan och se hur" bra jag mår nu". Men om jag skulle släppa ut det skulle jag må förjävligt men kanske må bättre i framtiden. Men går inte att välja det eller det för båda "valen" är inga val att göra. 

 

Men på Lucian hade mormor på dagen sagt att hon inte var så pigg men det var nog de gamla vanliga. 19.20 ringde hon till mamma och sa att hon var dålig, något var fel. Brorsan och hon gick ner, skulle köra henne till akuten. Men hon svimmade, ambulansen kom och då var hon vaken. Hon fick mediciner och tog prover. Dem åkte till akuten men det blev allvarligt och fick vända. På vägen till Akademiska var hon halvt med, hon frågade om mamma var med flera gånger. 21.11 slutade dem göra hjärt och lugnräddning. Under tiden var jag och brorsan påväg till Uppsala, vi var oroliga men skojjade och sa när vi kommer dit kommer de va som vanligt. Mormor sitter där i sängen och är sitt vanliga pigga ja. När vi kommer dit, möter en sköterska oss. Leder in oss till ett rum, blev fundersam.. Ett rum, mormor får inte plats i detta rum. Det var en soffa, en fotölj, kaffe och te. Plus en toalett. Mamma var där, alla var tysta. Ser rummet framför mig och beskeddet vi fick bläddrar runt i huvudet på mig. Ser och hör det varje dag. Kan tom se rummet i huvudet hur det kändes. Märkte att något var fel då sköterskan stannade, men tänkte mormor kanske är allvarligt sjuk och ligger på operations bordet. Allt utan döden tänkte jag på för mormor var ju pigg. Mamma säger mormor är död. Trodde hon drev med mig, satt mig ner på golvet och stört bölade, ville springa därifrån, försökte smått men sköterskan stoppade mig. Redan där försökte jag rymma ifrån mina känslor. Men någon stoppade mig, och tur var väl det. 

Efter allt så fick vi se mormor och som jag förklarade sist ville jag först inte se henne. Ville inte se hur hon hade förändrats, aldrig sätt en död människa heller, och visste inte hur jag skulle hantera att mormor var död, mitt framför ögonen på mig. Men vet att någon gav mig styrkan att kunna göra det. Glad för det men nu kan jag inte sluta se hennes döda ansikte. Hon såg fridfull ut och vacker men det var inte hon. Hennes själ var ju inte kvar, och allt hade slutat att fungerat på henne. 

Jag ville bara lämna sjukhuset den kvällen men ändå inte. För hur fortsätter vi vårt liv nu när hon är kvar där, död.. Verkligen så död, inget tillstyme till levande alls. Trodde jag själv skulle dö när jag fick beskeddet, gjorde så fruktansvärt ont. 
Tydligen så stämde min känsla väldigt bra. Jag hade döds ångest innan detta men nu får jag bara konstiga känslor hela tiden att något mer kommer att hända. Och vill få bort denna känsla.. För vill inte ha rätt ännu en gång till.. Får tankar och en känsla att det är dags igen, men hur kan det vara dags när man inte bearbetat denna sorg ännu. Be till änglarna där uppe att denna gång är det bara en känsla utifrån att jag är rädd för döden, rädd för att mista dem jag älskar. Att jag insett ännu mera att bråka inte, utan älska! Jag hann förlora min mormor på mindre än 2 timmar, jag hann inte säga hejdå. Men jag hade en underbar kväll dagen innan, vi åt god mat. Vi myste, klädde julgranen och bakade julgodis. Jag ångrar ingenting ifrån min sista stund med dig, men jag är arg att jag inte fick mera tid med dig. Vi behövde mera tid, mera minnen! För du är ljuset i våra liv <3