Har kommit till en gräns i allt detta skit som pågår. Har gått igenom så otroligt mycket saker på kort tid som inte många skulle klara av och är helt otroligt att jag orkat så länge som jag gjort. Men i några veckor har jag nåt gränsen, har hamnat i kris zonen som min läkare sa. Jag har sån ångest och depression. Ser inte mycket med glädje nu för tiden, stänger in mig. Sitter hellre hemma själv o glor på serier och drömmer mig bort. Har märkt att jag skrattar knappt längre utan jag är mest arg och det går ut över mamma bland annat. Jag gråter varje kväll, jag har ingen ork eller lust att göra något alls. Jag känner inte igen mig själv, har tappat mitt leende på den hårda vägen och jag vet inte om jag hittar tillbaka. Jag mår helt enkelt inte bra. Undviker att träffa folk dock skulle jag nog behöva det som mest men orkar inte anstränga mig för något än att va hemma. Har börjat fått svårt att andas om dagarna så antagligen så ett tecken att ångesten är tillbaka som värst igen, ingen panikattack ännu. 

Känner att jag nått botten just nu och vet inte hur jag ska hitta tillbaka. Ingen energi eller kraft kvar. Speciellt inte när smärtrehab skriver att jag inte får komma in hos dem, de var väl lite då allt rasade som mest. Känna att jag kanske måste börja jobba, jag får ingen psykolog, får ingen ny medicin eller den hjälp jag behöver ha för att komma tillbaka till livet.   

 

Så idag så hände det något som fick mig en gnutta hopp igen. Min älskade mamma hade pratat med min läkare då hon såg hur jag mådde och att jag verkligen behövde hjälp. För efter alla beskedd orkade jag inte ens ta tag i att ringa min läkare, hade gett upp hoppet om att få hjälp eller att må bättre. Så dem ringde idag och berättade att dem hade blivit rädda för hur jag mådde att jag verkligen var behov av hjälp och det var nu tack vare min ålder oxå. Så jag fick komma förbi alla i kön och hamnade först i listan. Så inom 3 veckor så ska jag äntligen få komma dit och träffa temet sen sätts allt igång. Och det var som miljoner stenar föll av mina axlar. Länge sen jag grät av glädje. Äntligen var det någon som förstod och trodde mig att jag verkligen inte mår bra. Så imorgon ska jag börja med en ny medicin i hopp om att smärtan blir bättre sen sluta med en medicin som ingen orkat hjälpt mig med förut. Sen hoppas jag att allt detta ska hjälpa min ångest då jag inte har en husläkare längre så skulle nog behöva höja den medicinen men tror jag ska ta detta först och främst. Eller ringa och rådfråga vad dem tycker. 

 

Men om jag bara kan få denna hjälp som dem kan erbjuda mig kanske jag kan få bli mig själv igen. Då jag inte mött den personen på mer än 3år, få tillbaka mitt självförtroende, själkänslan och älska livet. Ha något att se fram emot. För är så fruktansvärt less på att vara sjuk, kan inte göra ett skit som en vanlig 23 årig gör i dagsläget. Kanske inte kan de sen heller men lite bättre än vad jag gör just nu