Ångest tankar - 17 Augusti
Kvälls tankar!
Jag är inte riktigt den personen som pratar om min ångest eller om min dagliga kamp! Jag kan skriva någon staus på facebook eller inlägg på instagram om en dålig dag eller dålig kropp dag men går sällan in på det hela.. Och känns som bara för jag inte dela med mig av det varje dag så är det ungefär som det är glömt. Men personer som skriver flera inlägg varje dag hur dåligt dem mår, dem verkar man tro på. Eller inte tro på men lite som att den personen mår verkligen dåligt den personen ska vi finnas för medans som mig som kanske inte skriker ut det på facebook och då får man ingen stöttning alls. Menar inte personer som gör det inte mår dåligt men det känns som personer i sig inte tar mig tex på allvar eller tror mig att jag faktiskt har en kamp varje dag. Jag får inga "kramar" inga "hjärtan" skickade till mig eller "jag finns här", "det blir bättre". Så bara för jag inte skriker ut på facebook direkt när jag mår dåligt så betyder det inte att jag också skulle behöva ha den där kramen eller den där jag finns här. Man behöver inte alltid visa hur man mår för att få omtanke.
Jag är inte riktigt den personen som pratar om min ångest eller om min dagliga kamp! Jag kan skriva någon staus på facebook eller inlägg på instagram om en dålig dag eller dålig kropp dag men går sällan in på det hela.. Och känns som bara för jag inte dela med mig av det varje dag så är det ungefär som det är glömt. Men personer som skriver flera inlägg varje dag hur dåligt dem mår, dem verkar man tro på. Eller inte tro på men lite som att den personen mår verkligen dåligt den personen ska vi finnas för medans som mig som kanske inte skriker ut det på facebook och då får man ingen stöttning alls. Menar inte personer som gör det inte mår dåligt men det känns som personer i sig inte tar mig tex på allvar eller tror mig att jag faktiskt har en kamp varje dag. Jag får inga "kramar" inga "hjärtan" skickade till mig eller "jag finns här", "det blir bättre". Så bara för jag inte skriker ut på facebook direkt när jag mår dåligt så betyder det inte att jag också skulle behöva ha den där kramen eller den där jag finns här. Man behöver inte alltid visa hur man mår för att få omtanke.
Nu drar jag inte alla över en kant jag har folk som bryr sig och visar det även skickar dem där hjärtan eller kramen till mig och er är jag evigt tacksam för att jag får ha i mitt liv och ni är helt enkelt underbara!
Men var en vän till mig som la upp denna bild på facebook idag. Så måste få dela med mig av den.
Och jag har liksom slutat orkat, slutat lagt energi och slutat hört av mig till folk för orkar inte vara den som alltid ska ställa upp för andra när dem mår dåligt men när jag behöver då finns ingen där! Så varför ska man lägga energi på någon som inte lägger samma energi tillbaka.. Jag säger det själv jag känner mig jävligt ensam och känns som jag knappt har någon här längre. Och får skylla mig själv delvis då jag tagit avstånd från många pågrund av olika skäl men som jag skrev längre upp så får jag inget tillbaka så varför ska bara jag anstränga mig. Folk slutar höra av sig, jag hör inte av mig heller men att folk slutar inklusera(tror det heter så) mig så sårar det mig och då blir den här ensamheten verklig. Jag har alltid försökt tackat ja till saker för att inta tappa en gemenskap men ibland har kroppen skitit sig men att inte ens få en inbjudan vare sig man står nära eller inte gör ont på något sätt! Skulle en annan ha fest skulle man bjuda ändå just för man vet att de kan såra. Alla kanske inte bryr sig men jag är en sån människa som just bryr mig för mycket om allting!
Min bror frågade mig varför jag inte hade fest när jag fyllde 25 år. Jag ville verkligen ha fest med både familj och vänner. Drömmen var att ha något stort då. Men jag vill inte vara ledsen på min födelsedag. För det är precis det jag hade blivit. Jag har 2 bästa vänner som alltid finns där som jag vet skulle göra allt för att komma. Sen har jag många vänner/bekanta men inte ett solklart ja att dem skulle anstränga sig för någon dem inte umgås med, något som jag förstår! Och skulle inte vilja ha fest och hoppas på att folk kommer så slutar det med att alla tackar nej i sista sekunden och där står man med familjen och saker man köpt men ingen att bjuda de på. Så då valde jag hellre att bara vara med familjen o bjuda två av mina bästa vänner bara! Jag säger inte att jag var missnöjd med min dag. För den kunde inte bli mer underbar och trevlig. Att få ha hela familjen samlade för min skull, sånt värmer i hjärtat och något som betyder sjukt mycket <3 Så valde hellre att få vara lycklig hela dagen, kvällen och natten än att behöva tänka "kommer någon"! :)
Min bror frågade mig varför jag inte hade fest när jag fyllde 25 år. Jag ville verkligen ha fest med både familj och vänner. Drömmen var att ha något stort då. Men jag vill inte vara ledsen på min födelsedag. För det är precis det jag hade blivit. Jag har 2 bästa vänner som alltid finns där som jag vet skulle göra allt för att komma. Sen har jag många vänner/bekanta men inte ett solklart ja att dem skulle anstränga sig för någon dem inte umgås med, något som jag förstår! Och skulle inte vilja ha fest och hoppas på att folk kommer så slutar det med att alla tackar nej i sista sekunden och där står man med familjen och saker man köpt men ingen att bjuda de på. Så då valde jag hellre att bara vara med familjen o bjuda två av mina bästa vänner bara! Jag säger inte att jag var missnöjd med min dag. För den kunde inte bli mer underbar och trevlig. Att få ha hela familjen samlade för min skull, sånt värmer i hjärtat och något som betyder sjukt mycket <3 Så valde hellre att få vara lycklig hela dagen, kvällen och natten än att behöva tänka "kommer någon"! :)
För några år sen gjorde jag mitt största misstag och något jag kommer få äta upp resten av mitt liv! Och när ni läst hela vägen ner hit så kanske ni tänker "Ja men du hade äkta vänner och en stor gemenskap som gjorde allting för dig om inte mer än så". Japp det hade jag och jag förstörde det. Inte medvetet då dem två, tre åren är suddiga för mig och vet inte vad jag tänkte med. Hade vänner som kämpade för mig som gjorde allt för jag skulle må bra men jag sköt bort dem så långt man kunde skjuta bort någon. Jag sårade dem men framförallt ena tjejen. Jag normalt fall hade inte lyssnat på någon annan än mina bästa vänner men då var jag dum i huvudet på ren svenska och lyssnade tydligen på allt o alla förutom henne.. Hon sa saker som jag idag undrar varför jag inte lyssnade på för hon hade så rätt om precis allting. Men det såg jag inte då, och vet att jag sårade henne så sjukt mycket att hon aldrig någonsin skulle kunna ta upp vår vänskap igen och jag förstår henne. Hon frågade mig en gång"vad jag tänkte med" och att det jag gjorde är oförlåtit!
Och har tänkt varje dag sen jag vaknade upp, "vad fan jag tänkte med" antagligen inte huvudet o hjärtat och det kommer aldrig finnas ord som kan gottgöra det jag gjorde. Men jag har accepterat att jag är bara en människa, som gjort några misstag men jag har insett dem. Lite försent men jag har i allafall insett mina misstag och bett om ursäkt. Kan inte ändra på vad jag gjorde, men kan inte heller göra så mycket mera än att gå vidare från det. Och vet att jag inte är samma person idag som jag var då och vet idag att jag aldrig skulle göra om det igen emot min bästa vän! Ni kanske tänker "vad kan hon ha gjort som var så hemskt". Jag valde bort henne, jag valde att lyssna på alla andra, jag lyssnade på skit snack, jag tog andras parti men borde ha tagit hennes i alla lägen egentligen. Jag gjorde inte detta ordagrant men jag pissade på henne, glömde just då bort allt vi hade gått igenom och sårade henne. Jag skämms för den jag var då, för hur jag var och för vad jag gjorde. Det var jag men ändå inte jag, för ingen jag känner igen eller vill veta av! Men alla som får ha henne som vän är lycklig lottad, önskar bara jag hade vaknat upp lite tidigare. Men det är som det är kan inget göra nu.
Men ville skriva att jag erkänner om jag gjort fel och kan stå bakom att jag gjort det också. Men denna gång vet jag inte riktigt varför jag helt plötsligt blev så ensam.
Hade jag bara haft ett jobb eller en sysselsättning kanske jag hade träffat lite nytt folk och fått en gemenskap! Men blir svårt när man är sjukskriven och går hemma bara. Enda man träffar är sjukhus människor. Men står i kö för att få träffa en Coach och sen arbetsträna och då förhoppningsvis så får jag träffa lite nya människor. Men det går inte fort, ansökte om detta i Decmember men inget har hänt än. Så hoppas det börjar rulla på efter sommaren, så jag får ett mer liv värt liv! Som jag kan se tillbaka på och vara nöjd med för nu lever jag ett liv jag inte ens gillar.
