Jag är medveten om att till hösten och vintern så blir man mer deppig!

 

Men detta känns mer som depression. Som jag haft ett tag men verkligen gått upp och ner. Skulle behöva lära mig dessa ord: Ta en dag i taget och lev efter varje dag

Men hur mycket jag än vill leva efter dem orden och kanske säger det till andra så kan jag inte leva efter dem orden. Kan inte rå för att tänka på framtiden, får liksom panik för den. Får panik över allt som händer i dagsläget. Panik vad som har gått förlorat. 

 

Hur gärna jag än vill träffa någon, att dela saker med och få känna en annan glädje. Så vet jag inte om jag är redo att ens släppa in någon. Det jag har lärt mig är att du måste lära dig att älska dig själv innan någon annan kan älska dig. Och jag har inte lärt mig att älska mig. Jag gjorde det förut och tänkte att alla har vi våra fel och brister.

Men nu har jag så mycket saker som sätter stopp som jag inte kan göra något åt och det får mig att få panik. Vet inte hur jag ska klara allt som har med förhållande att göra, vågade mer som tonåring än vad jag gör nu! 

 

Om jag själv inte klara att hantera mina dagar hur ska någon annan kunde göra det. Hur ska jag kunna älska någon när jag absolut inte kan visa känslor längre. Vet inte ens vad känslor är, känner mig som isdrottningen i dessa filmer. Vet vad det är men vet inte om jag kan hantera dem känslorna. För kan knappt visa känslor för familjen eller vänner så hur ska jag ens kunna visa de för någon annan. Hur ska jag någonsin kunna släppa in någon i mitt trasiga liv. Många tror att endometrios och fibromyalgi bara är 2 sjukdomar men det är så mycket mer än bara dem två. Det kommer så mycket jobbiga följder med. 

Känns som jag senaste åren kanske har förlorat en kille som faktiskt förstod allt och inte brydde sig utan tyckte om mig för den jag var och accepterade allt som hade med min sjukdom att göra. Men var för rädd att bli sårad en andra gång så stängde av mina känslor helt och sa bara att dem inte fanns där. Fast dem fanns där men vågade inte släppa in han igen och redan då tänkte jag på framtiden hur ska de gå med så många mil i mellan så istället för att vara ärlig om mina känslor redan då. Så stängde jag bara av allt och sa att jag inte har några känslor. Och hann bara säga dem orden så förlorade jag den personen. Inte bara en person som hade känslor för mig utan en av mina närmaste vänner som alltid fanns där för mig.

Kan tycka att det är löjligt att tänka tillbaka vad man förlorat och inte. Och jag håller med er, det är löjligt att ens få dem tankarna. Men när man får sina ångest tankar då kommer saker upp som man förlorat som man kunde fått. 

 

Folk tjatar om att jag borde träffa någon att det är dags mer ju mer jag hör dem orden ju mer panik får jag och ju längre bort hamnar det. Ju mer jag hör det ju mindre vill jag ens hitta någon. Jag skulle säkert behöva lite glädje i mitt liv och annat o fokusera på. Men är jag redo att släppa in någon?! Det vet jag faktiskt inte, men känns som jag borde fokusera på mig själv först och främst. Att hitta vem jag är, att hitta min personlighet igen. Hitta mitt rätta ja. För vet inte om jag vill att någon ska lära känna den jag är idag, då det inte är mitt rätta ja. Min kurator och jag snackade om att det bästa är att bara ta hand om mig själv. Att fokusera på mig själv. Hitta mitt nya ja och försöka få må bättre. Smärtrehab kanske får mig att må bättre och kanske får mig att öppna upp mig mer. 

 

 

Som sagt har så otroligt mycket tankar inom mig som jag inte vet hur jag ska hantera eller vart dem ska ta vägen därför skriver jag ut detta. Inte för att få er att förstå utan för att jag ska få mindre att tänka på. En chans att försöka somna utan dessa tankar. Både min kurator och psykologen jag träffade tyckte att denna blogg var bra att ha, att kunna skriva ut mina känslor och tankar. Inte för att få folk att läsa utan för min egna skull att få mindre tankar att tänka på. 

 

 

FUCK ÅNGEST